Vilka är teamets favoritmetoder?
- När vi börjar fisket för dagen, så har vi flera olika tekniker som vi använder oss av. Oavsett om det är en vanlig dag på sjön eller rek inför en tävling.
För att nämna en del så kör vi oftast shadjigg, ned, blades, jerkbait och vid grunt fiske även chatterbait. Vi prövar inspinning i olika hastigheter, storlekar och färger. Här får man oftast en bra indikation om vad fisken vill ha just då, och man kan börja ringa in vilken typ av bete som gäller.
Men favoritmetoderna vi använder oss av i dagens läge skulle jag säga är; shadjigg, jerkbait och ned.
Jerkbaithuggen är ju beroendeframkallande, ofta smäller det på så hårt man tror den första sekunden att det är en gädda som klippt betet.
Alla regler har ju undantag, men när använder ni vilken metod?
- Vid den varmare delen av året är det oftast en snabbare hemtagning av betet som fungerar bäst.
Jiggfiske, blades och deracoup är väl bland de vanligaste metoderna att söka av ett område efter fisk och det de flesta av oss gör.
Det är lättfiskade och effektiva beten som det går snabbt att täcka av vatten med.
Vi fiskar helst grynnor, uddar eller annan struktur där fisken gärna uppehåller sig, och då fiskar vi oftas från ca 5 meter och upp till ytan. Pelagiskt fiske kör vi givetvis oxå, och då är det en lyx att använda sig av ett ekolod med livefunktion, i vårt fall använder vi oss av Garmins Livescope. Det är både sjukt roligt och grymt effektivt, dock måste fisken vara just pelagisk när man fiskar detta för att givaren ska kunna se fiske. Det finns ett läge som heter Perspective mode som man kan använda sig av vid fiske från ca 5 meter och uppåt som gör att man kan få en panoramavy över vad som finns framför en men det är en annan historia.
Ibland kan fisket verkligen vara nästintill omöjligt trögt och då får man verkligen jobba hårt med betena för varje hugg. Då försöker vi anpassa oss efter detta med metoder och beten som triggar fisken.
Tex. att vid jerkbaitfisket sätter vi på suspending beten och downsizear några cm till ett bete på ca 6-8 cm och fiskar hem det långsammare med mkt långa pauser. Oftast kommer hugget när betet står helt still och svävar.
Vid denna typ av metod brukar vi hålla oss kring betesfisk, vasar, branter eller annan struktur där fisken kan stå och trycka och invänta rätt typ av bete eller färg som triggar igång dem.
Eller en mindre jigg eller ett jigghuvud av halva vikten mot vad man annars använder kan verkligen ändra fiskens intresse för ett bete den nyss ratade.
Klarvattenssjöar är ju det jag och Klarre har som hemmavatten och det vi helst fiskar.
Vi kör nästan uteslutande naturliga färger då vi fiskar efter stor abborre, gärna en större shadjigg på upp till 12-13 cm eller ett jerkbait runt 11 cm i en löjimitation.
Austin som bor i småland och på gränsen till skåne har betydligt mörkare och grumliga vatten där han fiskar.
I dessa humusfärgade sjöar är blades, vibrationsbeten och lite vassare färger något som brukar fungera bra, ganska likt hur fisket i Mälaren brukar vara.
Jerkbaits med tungstens rassel är en klar favorit här, ex Megabass Vision 110 är vårt absoluta "go to" bete vid jerkbaitfiske.
Inslag av pärlemor på buk och sidor kan vara sjukt bra!
För dryga månaden sen tog Austin nytt jerk PB med en enormt fin fisk på 52 cm och 2020 gram, och givetvis var det en Megabass Vision 110 som levererade denna kluns.
Hösten är ju en riktigt rolig årstid, fisken samlar ihop sig i branter och på djupare vatten. Man kan ha ett otroligt roligt fiske när man hittar fisken, och här kör vi gärna med dropshot med små fiskimitationer som tex Hazedong shad i 3", ett överlägset bete många dagar när man fiskar statiskt på ett stim som har samlat sig.
Under 10`C i insjö tycker jag att fisket blir sämre och abborren mindre aktiv. Då är det återigen beten med finess som kan skilja dagen från att vara fisklös till att ge några fina fiskar.
Ett bra djup att börja dagen på för oss är ca 7-12 meter, här brukar vi ha bra fiske i de sjöar vi fiskar i.
Jigg, blades, ned, texas och carolina är metoder som funkar bra, allt hänger oftast på hur hemtagningen av betet är.
Ett långsamt fiskat blade med långa pauser kan trigga igång köldstela borrar ibland.
Den kallare delen av året, senhösten och framåt brukar huggperioderna i insjö vara markant kortare och mindre aktivitet på fisken än tidigare på hösten.
Vi brukar förflytta oss till ostkusten där abborrfisket verkligen börjar ta fart den här tiden på året.
Här fiskar vi från 30 cm djupt vatten och ut till 2.5 meter, ska vi fiska djupt så är det max 4-5 meter.
Hela den isfria delen av vintern spenderas fisket här, ofta kan dagen börja riktigt kallt med under -5´C och med en isskorpa som kan ta några timmar innan det tinar upp där man vill fiska.
Vattenkvalitén kan skifta otroligt snabbt då det inte är ovanligt med 40-50 cm vattenhöjning/sänkning på en dag.
Man vill ha grumligt vatten då man fiskar grunt för att fisken ska vara mindre skygg. Höjs vattnet med ca 50 cm med nytt klart saltvatten så blir det ibland näst intill omöjligt att få fisken till att hugga.
Grynings och skymningsfisket är oftast det som ger de största fiskarna medans dagtid levererar bra med fler men mindre fiskar.
Själv har jag haft riktigt bra fiske på starkt skrikiga gröna färger medans tex Austin gärna kör mer naturliga färger.
Återigen tror jag även här att inspinnings hastigheten och hur man presenterar betet avgör mest.
Det har hänt vid flera tillfällen att vi står med samma beten alla tre och kasta mot samma fläck som håller fisk, och ändå kan 80-90% av huggen komma för en av oss.
Då är det något som triggar fisken extra mkt i just den personens rörelser med spöt, det säger ju en hel del om hur kräsen fisken kan vara med hur betet ska presenteras för att de skall behaga hugga.
Ofta fiskar man hem sitt bete alldeles för snabbt, att fiska riktigt långsamt kan många gånger vara nyckeln till att få igång fiskens intresse.
Hur tänker ni kring betesfärg?
Ja, svaren vävdes nog ihop under föregående fråga.
Men generellt så kör vi mörka färger på morgon och kväll då de ger en bra siluett mot en ljusare himmel, och under dagen mer naturliga och transparenta färger.
Många kör precis tvärt om, soligt och ljusa dagar så kör man med färger med mkt ljus i sig. Firetiger, chatreuse, gult, grönt mm.
Det finns inga rätt och fel i hur man ska tänka. Men helt klart är att när man väl hittar färgen som funkar då får man en markant ökning av hugg.
Skrikiga färger kan fungera bra tidiga morgnar eller sena kvällar likväl mitt på dagen i en lite grumligare sjö.
Jag har själv mitt PB på ostkusten på just en chatreusgrön jigg tidigt i gryningen.
Det finns ju aldrig ett facit av vad fisken vill ha en viss tid på dagen så att variera fisket kommer man nog längst på och ger nog mest info för fiskaren.
Hur tänker ni kring val av betets storlek?
- Valet av betets storlek avgörs av vad fisken har för föda att tillgå.
Vi tar alltid reda på vad för föda som fisken i sjön har att tillgå genom att söka runt på nätet om det tilltänkta vattnet.
Är det benlöja, skilöja, mört, nors, småabborre, kräftor och i så fall hur mkt av de arterna.
Bara för att det finns en art i vattnet så behöver inte merparten av abborrarna ha det som föda då det kan finnas ytterst sparsamt av tex benlöja. Och är det gott om mört kan ju chanserna öka rejält att pröva denna typ av storlek och betesimitation.
Ibland finns alla dessa byten i samma vatten och ibland bara en eller några av dem.
Det är betydligt lättare att lägga pusslet om man vet vad fisken i sjön äter innan man ger sig ut på vattnet.
Vi fiskar med beten från ett par centimeter upp till ca 13 cm, allt beroende på hur vattenkvalitén och fiskfaunan ser ut.
Hur tänker ni kring utrustning för dom olika teknikerna?
Till exempelvis för jerkbaitfiske så har vi flera olika spön beroende på om vi fiskar djupgående eller ett mer ytgående jerkbait.
Gemensamt för dem är dock att de har en kort butt som inte fastnar i ärmen utan man fritt kan jerka med spöt.
En längd på 7 fot, plus/minus några tum är vad vi kör med och en rätt bra längd för att ha spötoppen nära sig utan att slå den i vattenytan.
Aktionen får inte vara för snabb utan spöt får gärna vara lite förlåtande utan att bli sladdrigt, rätt sorts spö gör riktigt stor skillnad på hur betet rör sig i vattnet.
Fiskar man en hel dag eller flera timmar så underlättar det rejält för armen att spöt tar upp slagen/stötarna från ett jerkbait istället för att armen tar detta.
Man kan på så sätt fiska mer effektivt och fokusera helt på hur man presenterar betet i stället för att försöka undvika vissa rörelser av armen som börjar bli jobbiga och ömmande.
För allround jiggfisket har vi alla tre samma favoritspö, Millerods SpinFreak XLC (Xtra Long Cast) en 7.8 fots klinga med fast action, kastvikt från 7-28 gram. Det är helt magiskt att drilla fisk på.
Fungerar perfekt till blades, deracoup och shatterbaits då klingan gör att man konstant känner betets rörelser.
För de lättare beten som småjigg, ned, mindre cranks mm kör vi Millerods FlickFreak, en 6.10´ fotsklinga i extra fast action med en kastvikt från 3.5-17.5 gram. Oxå ett fantastiskt skönt spö.
Lina, det är något som vi nog tänker mer på än nästan de flesta.
Vid grunt fiske så har linan inte någon jättestor betydelse för mer än kastlängd och den brottgräns som man känner sig bekväm med.
Men då man fiskar djupare och har gjort ett långt kast, där kommer den verkliga poängen in med att använda rätt lina.
Att hålla kontakt med ett bete när man fiskar djupt har nog alla prövat på.
Eller vid stark vind då man helst bara vill fiska med vinden då linbågen blir allt för stor av vindens påverkan.
Att vi fiskar uteslutande med Sunline är ingen slump, de tillverkar lina av högsta kvalité som både är stark, tunn och smidig.
Att fiska med en kvalitélina gör att man vågar gå ner i dimension då deras klassning går på vad linan klarar som allra minst, inte det högst uppmätta värdet under ett belastningstest eller ett medel mellan högsta och lägsta blastningsvärde.
En 8 pounds klassning från Sunline innebär 3.3 kg i brottstyrka, och det är som lägst, linan tål med andra ord högre belastning i det hela.
Använder du en tunnare lina vid djupt fiske, säg ex 12 meter och en 8 pounds lina, så är linbågen som bildas mellan spötoppen och betet väsentligt mindre än gemene mans standardval.
Det gör att du har mindre lina ute, rakare väg mellan spötopp och bete, en snabbare och bättre kontakt, du fiskar betet efektivare då spörörelser når betet, kan göra ett snabbare mothugg och i slutändan landa fler fiskar.
Precis samma sak med vind, tunnare dimension gör att du inte enbart behöver fiska med vinden för linan skär både vind och vatten bättre. Man känner lättare försiktiga hugg och dragningar i betet och kan vara avgörande för att fiska vidare på samma plats i stället för att byta spot.
Flourcarbon lina, det är något som inte allt för många använder som huvudlina, vi gör det vid vissa valda tillfällen och fiskemetoder.
Näst intill alla i dagens abborrfiske kör ju med en "tafs" av detta framför betet som ofta är typ 50-250 cm lång.
Fördelarna är ju nötningstålighet och mindre synlighet i vattnet.
Att den ska var osynlig för fisken är i min mening inte sant då man själv kan se linan i vattnet på några meters avstånd.
Då är det ju rätt självklart att även fisken ser den.
Men den är ju inte i närheten så synlig som en skrikigt färgad flätlina är.
Även här är vi noga med vilken dimension och kvalitén vi väljer.
En billigare flourcarbon lina består inte alltid till 100% av fluorocarbon och detta gör att linan lättare får linminne och lägger sig som stora ringar då man pausar betet i ett vevstopp.
Vi kör med Shooter FC Sniper i 6 pounds klassning, en tunn, stark och nötningstålig lina.
En brottgräns på ca 2.7 kg kan ju kännas oroligt tunn för vissa men även här är det vad linan som minst är garanterad för.
Flourocarbon är styvare än vad en flätlina är och om man vill fiska med en haspelrulle så är det en gräns vid ca 8 pound, där efter börjar linan bli allt för styv och fortsätta "rinna" av spolen efter betet har landat.
Då är en multirulle absolut att föredra då man kan begränsa spolen lättare under ett utkast.
Till tafs som skarvas till en flätad huvudlina använder vi oss av två olika modeller från Sunline, Siglon FC low viz och V-hard som trots sitt namn är ytterst mjuk och följsam.
Lätta att knyta, tunn dimension och minimalt med linminne.
Att använda fluorocarbon som huvudlina kan ha både för och nackdelar.
En eventuell nackdel är att den är töjbar, ca 5% på just de modeller vi använder, på ett kast på 40 meter så kan linan töja sig 2 meter och det får man ha med sig vid mothugg.
Det blir inte samma stumma känsla när man fiskar och informationen man annars får från ett bete via lina och spö blir inte samma som när man använder flätlina.
Det blir lite som att gå tillbaka och fiska med nylonlina.
Men det finns klara fördelar med att använda fluorcarbon som huvudlina.
Framför allt för oss som fiskar mkt jerkbaits, denna linan är näst intill viktlös i vattnet, ytterst svagt sjunkande.
En flätlina flyter och har under ett kast en lyftande effekt på ett suspending/svävande bete, ju längre kast och mer lina ute ju mer lyftkraft som flyttar ditt suspending bete uppåt.
Med fluorocarbon som huvudlina påverkas inte betet utan man kan göra långa pauser och låta betet hänga fritt i vattnet och reta fisken till hugg.
Även när fisken är krokad finns det fördelar, linan är lätt töjbar och håller fast krokad fisk bättre genom att ha ett mer konstant tryck på krokfästet i fisken.
Linan kommer att fungera med samma princip som ett gummiband, fisken slår sig inte lika lätt loss vid huvudskakningar som vid användande av flätlina.
En fluorocarbonlina transporterar rörelse även vid slak lina något som inte en flätad lina gör, så fiskar man vissa typer av beten på slaklina har man lättare att känna huggen. En klar fördel om man fiskar i mörker eller om solen ligger på och reflekterar i vattnet så man inte kan se linan.
Att förklara det lite tydligare, så kan man ta två spänner fyllda med vatten, lägga ett par meter flätlina löst ringlad till ena spannen och likadant med fluorocarbon till den andra.
Slå till med ex en bok eller liknande på linorna så syns det tydligt hur det blir ringar i spannen med fluorocarbon i då den transporterar rörelser även när linan inte är spänd.
De knutar som vi använder oss av är inte allt för många.
Man har ju prövat flertalet olika och det kan faktiskt skilja en hel del i brottgräns för just tunna linor.
För att skarva ihop flätlina och fluorocarbon tafs använder vi endast en FG-knot, denna tycker vi är överlägset bäst för de linor vi använder.
För att fästa fluorocarbon direkt i betet är det en ögle/rapala knut om betet ska ha en fri och ledad gång annars kör vi Tornado HH knot, palomar knot eller en clinch knot.
En cotadlina (en lina med en belägning runt) kommer med vissa knutar att glida då de knyts till ett beteslås eller fast ögla i betet.
Då gäller det att använda rätt knut som låser i mer än en riktning för att undvika att linan glider och fiske/bete förloras.
Hur fiskar ni dom olika metoderna?
Den blir näst intill omöjlig och svara på hur vi fiskar olika metoder då invevningshastighet, längder på ev vevstopp, spöföring mm kan skilja från dag till dag och definitivt under olika temperaturer i vattnet.
Vi har inte bara ett sätt och fiska hem ett bete, det varierar hela tiden.
Ett bra tips är om man har ett bete som flyter ex en jerkbait, och man vill ha det mer svävande så kan man superlimma på en tunn bit av bladbly på magen där ett betes brytpunkt i rörelsen ligger. Om man tänker sig att när ett bete vobblar så är rörelserna i yttre lägen som två liggande V ovan från sett ><, som möter varandra på mitten, där limmar man blyt för att det inte ska påverka rörelsemönstret om man vill ha ett mer svävande bete.
Råkar det bli lite för mkt vikt så är bly mjukt och det går enkelt att lägga en kniv emot blyt och skala bort vikt tills man är nöjd.
Och man kan även välja hur ett bete ska sväva med vart man limmar blyt, nosen på betet ner, rakt svävande eller lätt uppåt.
Även en extra splittring på främre eller bakre kroken ändrar hur betet ställer sig i vattnet vid ett betesstopp.
Ett annat tips för de som använder båten under årets kallare årstid då det blir minusgrader på natten, tilta ner motorn helt, starta motorn så den precis hoppar igång och vrid av tändningen direk. Motorn spottar då ur sig vatten genom både skvallerrör och ur vävelhus.
Detta riskerar annars att frysa och täppa till kylningsmöjligheterna för motorn, i bästa fall går temperaturlampet och du får ligga kvar ute på vattnet tills ispluggen smälter. Då är det inte roligt om det är stark vind som pressar båten tillbaka mot land...
Små tips som kan betyda mkt i slutändan.
Med vänlig hälsning
Team Högvarv / Millerods
Niklas, Austin och Klarre